På tisdag kommer Lena Andersson till Trosa stadsbibliotek. Jag gissar att hon tänker tala om Ester, Olof och Hugo, men kanske även om annat. Lena Andersson verkar alltid ha något klokt och sansat att säga om vår nutid.
Läs till exempel hennes senaste DN-kolumn

En mycket angelägen text, som vi alla förmodligen borde reflektera djupt över.

För er som inte känner till Ester, Olof och Hugo kan ni lära känna dem genom att läsa Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar.
Om ni inte hittar till er lokal fysiska bokhandel eller till ert e-lånebibliotek kan ni finna dem här:

Utan personligt ansvar, Bokus eller Adlibris
Egenmäktigt förfarande, Bokus eller Adlibris

Vi har nog alla på sätt och vis tänkt och/eller uppträtt som dessa figurer någon gång i våra liv, även om vi inte gärna skulle erkänna det.
Lena Andersson sätter välformulerade meningar på de irrvägar vi ger oss ut på, i tron om att vi ändå någonstans till slut hittar rätt, även om varenda tecken visar på det motsatta. När vi får hang-ups tränger vi helt enkelt undan förnuftet.

Ester gör det med råge och hennes utvalda åker med så länge det passar dem. Men hela tiden skaver verkligheten och det instängda förnuftet på bubblan Ester med hjälp av övriga medverkande blåser upp som ett bubbelgum. Rosa och skört. Den spricker ständigt och Ester & Co tuggar om och blåser upp nya bubblor att sväva i för en stund.

Antagligen drabbar detta fenomen människor,

som har för tråkigt i vardagen,

som inte funnit den där omedelbara kärleken som sträcker sig över tid och rum och bara helt självklart finns där mellan människor,

som inte förstått att vissa andra människor ska man hålla sig så långt borta ifrån som möjligt.

Hugo tillhör den typen av människor, men Ester erfar inte det så länge hon finner honom som ett lämpligt objekt för att leva ut sin hang-up.

Ester kan också mycket väl tillhöra den typen av människor. Hon bestämmer hur världen kring henne ska se ut och de utvalda objekten har inte mycket till val annat än att åka med, tills de möjligen inser att man gör bäst i att hålla sig borta ifrån hennes idévärld, som hon byggt kring sitt projekt, som först innefattar Hugo (första boken) och sedan Olof (andra boken).

Vad kan vi själva lära oss av att läsa Lena Anderssons böcker om Ester & co?

Mycket eller ingenting. Jag tror vi väljer själva vad vi vill ta till oss och inte.

Men vi borde lära oss att inte göra som Ester, inte göra som Hugo och inte göra som Olof och heller inte göra som Esters väninnekör.

Vi borde hålla oss borta från att pracka på andra våra egna idé- och fantasivärldar när de innefattar mer eller mindre tvingande medverkan från ofrivilliga medmänniskor.

Vi borde hålla oss borta från sådana persontyper som karaktärerna i böckerna. De kommer alltid innebära problem i någon mån och begränsa vår frihet och sinnesro.

Esters irrfärder bottnar delvis i våra kollektiva föreställningar om i stort sett en enda sorts lycka. Den att ingå i en “vanlig” familj. Den att följa den hittills mest “vanliga” livsutvecklingen.

Men istället för att ge sig ut på irrfärder i Esters varianter, som faktiskt skadar alla inblandade, ägna er i stället åt att finna er egen lycka, på det sätt ert väsen pekar ut vägen. Strunta i allt annat. Jaga inte statuspoäng eller jämför er med andra. Försök att lyssna på ert eget inre. Tvinga dock inte på andra era lycko-idéer. Utgå inte från att alla vill leva efter just er mall.

Om ni inte funnit er stora passion och kärlek i livet kanske ni gör det en dag. Men det behöver inte innebära att ni finner en person, som står för lyckan och kärleken. Ni kanske finner livets lycka i ert största intresse, er favoritplats på jorden, era husdjur, ert arbete, er forskning. Vi bär alla på olika väsen, som borde leda oss till rätt plats i livet. Somliga finner den platsen direkt andra får leta hela livet.

Men lyckan har inte bara en mall, ett svar eller ett sätt att leva. När ni finner den där samklangen med ert inre, ja då vet ni att ni hamnat rätt. Det kan jag faktiskt lova er!

Med anledning av Lena Anderssons DN-kolumn om det nödvändiga att låta konsten vara fri avslutar jag detta inlägg med min egen tolkning av Carolina Falkholts Nyköpingsmålning, som Nyköpings kommun beställde och sedan censurerade genom att sätta en vägg, som döljer målningen helt. Falkholt försökte i den debatten tala om just vikten att konsten måste vara fri.

Jag kan inte annat än att instämma helt och fullt i både Lena Anderssons DN-kolumn och i Carolina Falkholts mod att försvara den fria konsten.

Anna

SAMSUNG