Favorit i repris från förra sommaren.

Har ni tänkt på vilka människor ni lyssnar på?

Skäller ni på de som har något att säga eller rent av försöker tysta dem genom att be dem foga sig till det tysta genomsnittet?

Lyssnar ni bara på de som tycker som ni själva? Av ren bekvämlighet eller för att slippa tänka på andra aspekter av frågor ni tycker har självklara svar?

De här frågorna om oss själva bör vi ställa oss i princip varje dag. Det handlar nämligen om vilken toleransnivå vi sätter på debatten. Hur mycket liv och bredd vi tycker att den ska ha. Om vi tycker att den ska pågå överhuvudtaget.

Själv lyssnar jag nästan uteslutande till våra konstnärer och gärna de som hamnar i blåsväder. De har nämligen något viktigt att säga om vår samtid. De har ett budskap att förmedla. En kunskap om oss, som vi andra ännu inte varsnat.

Det tar tid att lyssna på dem genom deras konstverk, men när du verkligen tagit dig tid att göra det, försökt förstå budskapet, som ofta har en hel skog kritiker och självutnämnd censur att ta sig igenom, ja då har du fått en oerhört viktig kunskap att förvalta. I deras konstverk ligger svaret på gåtan om oss själva.

Modiga konstnärer, som har kraft att stå emot de som vill tysta dem, foga in dem i den tysta massan, har mycket att säga. De har innehåll i sitt budskap.

Motsatsen till konstnärer i blåsväder finner vi ofta i politikerleden. De skiftar åsikt lika ofta som vädret skiftar lufttryck. På lokal nivå här i Trosa kan vi notera det oerhört tydligt. Här säger man en sak, gör en annan och skyller alltid på en obestämd slags högre makt de verkar lyda under.
Lyssna till exempel till P4 Sörmlands radiodebatt om Trosa förbifart.
Där kan ni höra hur medverkande politiker å ena sidan säger sig helt hålla med i argumenten mot en förbifart, men i nästa andetag hänvisar till att vi, av mycket opreciserade anledningar måste bygga en förbifart på stor bekostnad av skyddsvärd natur….

På konstnärssidan har vi under ett års tid kunnat följa debatten kring Carolina Falkholts Nyköpingsmålning. Några tycker att den ska bort och andra förstår vikten av vad hon försökt förmedla med verket. Hon själv verkar under hela stormen stå trygg och still i stormens öga och envist hävda konstens frihet. Av det borde vi lära oss. Hon har något att säga med sitt verk och konstverket går långt över och förbi färgen på väggen i Nyköpingsskolan. Alla vi som yttrat oss över konstverket ingår i det. Hon berättar om hela vår samtid genom att måla några färgfält på en vägg, står för sin fantastiska målning och låter både kritiker och försvarare fortsätta konstverket. Det råder ingen tvekan om hennes inställning till den fria konsten.

Så vilka människor bör vi lyssna till? Ni får avgöra det själva. Svaren kan skifta från dag till dag, ni behöver inte bestämma er förevigt😉

Anna

20140704-064516-24316037.jpg