Time for love/tid för kärlek

Tid för kärlek/time for love

This is a picture about the main answer to all our questions about meening of life. Time for love. Love among all mankind is the only answer. We have tried hate, we’ve tried evil, we’ ve tried tons of race separations, we’ve tried religious separation, but none of theese methods has ever led to peace and understanding. Only unconditional love and respect for each other can do that, I think. If mankind are suppose to survive longterm. How hard can it be, really? It’s take more energy to hate than love 😉

I dessa orostider oss människor emellan kan vi behöva ta till oss de erfarenheter andra människor har haft som till sist kommit fram till att ingenting annat betyder något i livet utom kärleken mellan oss människor. Medmänsklig kärlek, familjekärlek, älskandens kärlek, ja allt det goda som binder oss samman och styr oss bort från hat och ondska.
Vi behöver lyssna på de människor som vittnat om människoslöseriet, som hat och osämja alltid innebär. Varför lär vi oss aldrig?

Jag lyssnade för några år sedan på ljudboken Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson, som Irene Lindh läser med stor närvaro. Den ger på sätt och vis en något annorlunda bild av hur andra världskriget drabbade unga människor, hur fel en del tänkte och sedan, längs den mycket smärtsamma vägen tänkte om. Hur naiv tilltro till “fel” sida får sin påminnelse många många år senare.

Den berättelsen, som Molnfri bombnatt leder lyssnaren igenom, stannar kvar för alltid och ger ny insikt och förhoppningsvis en klokskap att inte döma människor i evighet för ungdomlig naivitet. Men heller aldrig glömma att ondskans dårskap när som helst kan komma igen om vi inte ser upp och just tar hand om varandra allihopa med djupt respekt för de skillnader vi alla bär på. Hat kräver mer energi än kärlek 😉

Ni kan hitta ljudboken här:
Bokus.com
Adlibris

Eller höra med ert bibliotek eller närmaste fysiska bokhandel om de kan vaska fram den.

Den går säkert utmärkt att läsa som vanlig bok, men jag kan verkligen rekommendera Irene Lindhs inläsning.

Anna