What do you do on your national day?

This post is one year old, but I repost it today, because it is the Roma national holiday.

Today I accidentally see that the Roma have national holiday today.
It got me thinking.

Where would you like to celebrate your national day?

Would you like to sit on the ground under blankets with an empty coffee paper cup in his hand?

Cheer for everyone who passes by and hope that some of the human stream stops and empties the pockets of pennies into the coffee mug?

Would you dare to try and make yourselves understood in an unknown language in order to try and sell a magazine or two to passing strangers?

Would you ready to sit outside one of the city’s shops throughout the long days, months, with constant thoughts of the family members, who are trying to hold out at home in the absence of those who traveled far away to seek family’s livelihood?

I’ve thought a lot about our new fellows, who showed up in my town a few years ago. The phenomenon of begging, which we have not had this many hundreds of years.

I still have not figured out what I do, how I should act and what this phenomenon tells us about our time we live in.

But, the other day I came anyway decided that I wanted to buy a magazine of the person almost every day sitting outside the shop I pass close to each day.

I have always greeted cheerfully, just like I do with everyone I meet on my city tour in the afternoon. But on this particular day, I did not just past but stopped and bought a magazine with a very important position content.

A cartoon history of the Roma during the Holocaust. Very strong history. I can recommend you to purchase a copy if you find a retailer. After reading the story, should humanity no longer wish to distinguish between people and people.

Idag fick jag av en händelse se att romerna har nationaldag idag.

Det satte igång tankar.

Var skulle ni vilja fira er nationaldag? 

Skulle ni vilja sitta på marken under filtar med en tom kaffepappersmugg i handen?

Heja på alla som passerar förbi och hoppas att några ur människoströmmen stannar upp och tömmer fickorna på småslantar ner i kaffemuggen?

Skulle ni våga att försöka göra er förstådda på ett okänt språk i syfte att försöka sälja en tidning eller två till förbipasserande främlingar?

Skulle ni klara att sitta utanför en av stadens affärer hela långa dagar, i månader, med ständiga tankar på de familjemedlemmar, som försöker härda ut hemma i frånvaron av de som reste långt bort för att söka familjeförsörjning?

Jag har funderat mycket på våra nya medmänniskor, som dök upp i min stad för något år sedan. Fenomenet tiggeri, som vi inte haft här på många hundratals år. 

Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker, hur jag borde agera och vad detta fenomen säger oss om vår tid vi lever i.

Men, här om dagen kom jag i alla fall fram till att jag ville köpa en tidning av den person, som nästan varje dag sitter utanför affären jag går förbi nära på varje dag. 

Jag har alltid hejat glatt, precis som jag gör med alla jag möter på min stadsvandring på eftermiddagen. Men just den här dagen gick jag inte bara förbi utan stannade och köpte en tidning med mycket angeläget innehåll.

Ett seriealbum om romer under Förintelsen. Mycket stark historia. Jag kan rekommendera er att inhandla ett ex. Efter den historien kan väl ingen människa längre vilja skilja på folk och folk?

Anna