IMG_0980.JPG

Ibland dimper medvetenheten om vår maktlöshet över liv och tid ned rakt i vardagens trygga lunk. Den förändrar plötsligt perspektiven på viktiga och oviktiga frågor i livet.

Det mesta som rör allt annat än den mänskliga närvaron, den mänskliga kärleken får plötsligt löjligt små proportioner och vikten av livet överskuggar allt annat i både vardag och ickevardag.

Har ni tur slipper ni att hamna i de situationerna alltför ofta. Men känn då gärna en djup tacksamhet just över att ni kan vakna upp ändå och vikta om balansen mellan väsentligheter och icke-väsentligheter när ni får veta att några andra denna gången ofrivilligt hamnade i det där läget.

Många lever i denna visshet om livets skörhet varje dag, för andra kommer det och går allteftersom åren går och generationer växlar in nya åldrar.

Vi kan aldrig vänja oss vid att hamna i denna glasklara medvetenhet att vi inför livets öden står maktlösa. Vi står ofta där lika ordlösa och vilsna varje gång oavsett hur utgången av en sådan händelse ser ut.

Efter ett tag trubbar vardagen av oss och vi börjar kanske smågnälla över detaljer, som vi förut såg som oväsentligheter, sedan trillar vi dit igen, medvetenheten om livets skörhet dyker åter upp, så börjar allt om igen.

Kanske borde vi lära oss att varje dag känna en tacksamhet över livets små och stora glädjestunder och trycka ihop bekymmer till en obetydligt liten del, som glädjeämnena kan skugga nästan helt och hållet.

Så omfamna tiden så mycket ni kan, den kan ta slut i vilket andetag som helst för var och en av oss. Må det dock dröja länge för oss alla😉

Sometimes arrives awareness of our powerlessness over life and time down straight in the ubiquitous secure trot. It changes suddenly perspectives on important and unimportant matters in life.

Most aspects anything but the human presence, human love may suddenly ridiculously small proportions and the importance of life overshadows everything else in both the living and non-living.

If you’re lucky you will not have to end up in those situations too often. But feel then feel a deep gratitude just above that you can wake up anyway and folded about the balance between essentials and non-essentials when you are told that some others this time involuntarily ended up in that situation.

Many live in this certainty about the fragility of life every day, for others it comes and goes as the years pass and generations will exchange new age.

We can never get used to end up in this crystal clear awareness that we face life destinies are powerless. We are often there as wordless and lost every time no matter what the outcome of such an event looks like.

After a while dulls everyday life of us and we may start whining about the details, as we previously saw as inessential, since the fall we go there again, awareness of the fragility of life reappear, then starts all over again.

Maybe we should teach us that every day feel a gratitude for life’s big and small moments of joy and squish concerns to was insignificant, as joys can shade almost completely.

So embrace the time as much as you can;)

Anna